Jag vet inte vad som hände. Men vi segade med den här sidan. Strunt samma. Vi finns, vi är på gång, som alltid, Wåfflan, Lelle, Jimmie, Häcko och Kapten Bongo, och andra.
Efter ett år så görs här ett nytt inlägg just nu. Det beror på att två av oss redan fyllt da big 5-0. Men nu under våren så åker de andra tre, Jimmie, Henke och Mats dit också, och blir vuxna på riktigt. Så vi har en specialsajt om detta. Hur vi ska fira detta, med rock och blues nu i sommar (2009) på Öland. Check it out:
Plötsligt bara laddade jag upp det på Vimeo, och här är det, he-he. Help Me, från Stopet:
Njut och rocka rolla-bluesa!
/Mats
PS. Märker nu, mer vid god vigör än igår när jag la ut det hela, att jag redan lagt ut denna, ett par inlägg under detta, äh, skit samma, blues är upprepning, det är då det svänger, så det får vara kvar här.
Kanske det skulle vara ball för vår ”fan-base” att se hur det kan gå till att repa nu för tiden. Hur som helst här är ett färskt filmdokument om hur det gick till 080223 i Västerås.
Vi kommo från Stockholm, Uppsala, Örebro och Riddarhyttan till gamla bluesstaden.
Vi hade fått låna snälla Strega och hans bands replokal på gamla F1:s flygflottilj i Västerås, (numera heter det väl bara Hässlö flygplats?) Hur coolt är det förresten inte att repa på en flygplats, he-he? Det är världsklass!
Hur som helst. Vi träffades där under eftermiddagen och lattjade lite med våra instrument, lite jam, lite test. Vårt första rep i år, för när Lelle fyllde för någon månad sedan körde vi ju skarpt på scenen utan att repa för fem öre, he-he.
Det hela filmades från kameran på en MacBook Pro och allt är naturligtvis oklippt i en fem-sex minuter rätt av, som det var. Det skrålar nog ibland då inte micken fixade det höga ljudet, men det får man ta, det är äkta, liksom, med mycket snack, mycket gåtor, mycket ”hallå-vadå”-tid. Så här går det till, vi testar och det är inte så märkvärdigt, vi trivs och har kul. Full rulle bara, och så tänder det till.
done
Det kommer mer här sedan. Vi har faktiskt bestämt oss för att repa, försöka, en gång i månaden. Det borde vi klara.
Jo, och jag fick ett härligt gäng bilder från ”furr” av Jimmie. De ska ut här också, så småningom. Men först den här dokumentären ovan.
Lelle fyllde 50 jädra vårar dagen före titeln på detta inlägg. Och så blev det så att vi trixade in oss på Stopet i Västerås, där nedanför Oxbacken, som heter något annat nu, och lirade och firade och åt och lirade ännu mer. Och det kom mycket folk från förr. Det blev video och det blev foton. Här kommer den första vändan av det hela.
Först ett gäng bilder i detta inlägg (svettiga bilder), det var Jimmies grabb som plåtade kan jag tro. Sedan en video där vi kör en gammal goding, plåtade av Baggo och hans donna. Och längst ner en mp3:a från början på 80-talet, då vi spelade in samma låt som vi lirar just i videon, men då på radio Västmanland. 25 år yngre, eller äldre, beror på hur man ser det hela, he-he. Håll tillgodo:
Tom Baggo filmar Lelle under ett solo på gamla Stopet, Västerås.
Den gode doktor Henke (Häcken) lirar trynorgel så att den faktiskt går sönder.
Det är känsla det.
Vår råa batterist, Riddarhyttebon Jimmie, tog i så det blev valkar i nävarna
Kanske det inte gällde Lelle på gura, men Mats på bas led hårt av blåsorna (otränad han med).
Här ser man nästan hela bandet tillsammans på samma gång. Lelle, Häcko, Jimmie skymd, Wåfflan och Matzo.
Wåfflan (Uffe) solar hårt. Bakom sliter en svettig Mats (det var varmt på scenen).
done
Jepp, vår första låt där för kvällen, Help Me.
Och så då, inspelningen från Radio Västmanland för ett kvartssekel sedan, samma låt som ovan. Det sändes nog ut då i radion, men nu är det på webben, i god kvalitet som förr, Help Me:
Oj, och nu mitt i natten mot tisdag när jag sitter och skriver plongar det till i brevlådan och jag får ännu en mp3:a från Jimmie i Riddarhyttan att lägga upp här, ”Chick and Chack”:
Så här inför nyår så kan det aldrig vara fel med en gammal Johnny Winter-inspelning. En live från Engelsk TV, tror jag det är, där han med sin trio kör HIDEAWAY. Mycket inspirerande och svängigt, i nästan 10 minuter. Rock on:
De två snyggingarna Mats och Jimmie, bas respektive batteri, under sommarens stora återförenings come-back på Tramps utescen inför 100-tals knuttar. Om man inte känner vibbarna av den här bilden då ska man börja lyssna på Sven-Torkels.
Jimmie, våran batterist, har egentligen alla behörigheter. Men då han lever i Riddarhyttan, ett ställe vid norra länsgränsen från både Örebro län och Västmanland så har han överlåtit taggningen till mig (Mats). Det är okej, så här kommer två fina låtar, från Jimmie, med adresserna via e-post:
Muddy och lite polare
Och så, förvånande nog, Stanley Clarke (hoppas stavningen funkar), en jazzkille, en Miles-kille. Det är inte fel. Han lirar fint på basen som en av världens bästa bassister, som han är.
Vi var ett gäng som kallade oss Kvällspressen och lirade blues i Västerås på den gamla goda tiden, dvs från mitten av 70-talet och några år in på 80-talet. Det var Bryggis och 88:an som gällde. På Nutida Musik och Blue Monday för det mesta, men även i obygder som Fagersta och Uppsala spelades det.
Och så, våren 2007, så strålade vi samman igen. Och nu är det höst och vi vill både minnas det roliga från förr och fortsätta ha skoj. Vi är ett band igen. Som kommer att lira lite ibland. /KPBB 070925
